Fick ett återfall på bloggen och denna gång är jag förbannad och besviken.

So, here you go!

I flera år har man delat både gott och ont, vi har skrattat, vi har gråtit mot varandras axlar. du har hållt mig i handen genom så många motgångar i livet.

Man säger ofta att livet inte är som man tänkt sig eller att ingenting någon gång är eller blir som man tänkt sig. men om jag ska vara ärlig så trodde jag inte att någonting skulle få förstöra den vänskap vi hade till varann. den relation vi har byggt upp, allt som vi har gått igenom efter vägen.

Det är som att du tar fram våran vänskap framför ögonen på mig, river den i stycken, ler och vänder ryggen samt går därifrån. för dig finns det ingenting som betyder längre. du har en vän och det är allt som betyder något.

Du har sårat mig, det har du verkligen. men du har även gjort mig lugn, trygg och framför allt glad.

I nuläget känner jag att det kvittar oavsett. du har gjort ditt val. en vän som stod där no matter what var ingenting som du ville ha, det säger sig själv nu med facit i hand. en vän som torkade dina tårar när du inte längre orkade, en vän som försökte räcka till.

Jag vet ärligt inte vem jag ska tycka mest synd om, men jag har valt att inte bry mig, för jag vet att det är bortkastad tid. egentligen har jag bara en sak att säga.

Det kommer en dag slå tillbaka på dig att du valde att slänga bort vår vänskap, så förvänta dig inte att jag står där med öppna armar, det kommer inte hända.

Du kommer en dag stå ensam kvar

och då kommer jag inte att tycka synd om dig, inte det minsta.