Det fanns en period i mitt liv då jag träffade en människa som jag insåg kom att betyda väldigt mycket för mig. Ju närmare in på livet vi kom varann förstod jag att jag har hittat en själsfrände, en person som är precis likadan som mig och som tänker exakt likadant som jag gör. Den här personen såg på mig om det hade hänt nånting och gav mig en axel att gråta ut på. Den här personen förstod mig på ett sätt, lyssnade på mig på ett sätt som jag aldrig upplevt att en vän någonsin gjort.

Vi hade aldrig tråkigt när vi träffade varandra. Oavsett om vi satt i ett rum där ingenting hände, lät eller rörde sig så kunde vi skratta åt saker som vi gjort tillsammans eller bara fantisera om sjuka saker. Vi har samma humor, vilket gjorde detta ännu roligare.

Vi gjorde saker som ingen annan skulle få för sig att göra, men med våra två ultimata hjärnor sammankopplade så blev det den mest brillianta ideén. 

Den här personen ställde alltid upp om det var någonting, om det så var att köpa med sig ett paket mjölk till att ta emot ett samtal mitt i natten för att trösta.

Och jag tror inte att jag riktigt har tackat den här personen för hur mycket den har betytt i mitt liv och de är det som skrämmer mig.

Jag saknar det, jag saknar oss och jag saknar dig! Jag tycker att hon ska veta det.

Om du läser detta, om du tar åt dig, tänk på att jag saknar den vänskapen vi hade.

Det spelar ingen roll vad du säger, du kommer alltid att vara en av mina bästa.

Jag älskar dig.